2008-03-25

Slaktplats Berditjev

Antony Beevor har i Reporter i krig sammanställt anteckningar, brev och artiklar skrivna av reportern Vasilij Grossman på östfronten under andra världskriget. Berditjev är den stad i Ukraina där Grossmans judiska mor blev kvar, och jag var tvungen skriva av några sidor anteckningar:

Tyskarnas ankomst till Berditjev var plötslig: tyska stridsvagnstrupper bröt fram mot staden och bara en tredjedel av den judiska befolkningen hann evakueras. Tyskarna gick in i staden måndagen den 7 juli, klockan sju på kvällen. Soldaterna skrek "Jude kaputt!" från bilarna och viftade med armarna. De visste att nästan hela den judiska befolkningen var kvar i staden.

Snickaren Hirsch Giterman, som flydde från Berditjev på ockupationens sjätte dag, berättade för mig om tyskarnas första förbrytelser mot judarna. Tyska soldater hade jagat ut en grupp människor ur deras lägenheter på Bolsjaja Zjitomirskaja, Malaja Zjitomirskaja och Steinovskaja. Alla de gatorna ansluter till landsvägen mot Zjitomir, där läderfabriken ligger. Människorna fördes till garveriet på fabriken och tvingades hoppa ner i väldiga gropar, fyllda med frätande garvningsextrakt. De som gjorde motstånd sköts, och deras kroppar kastades också i groparna. Tyskarna som deltog i avrättningen tyckte den var lustig: de garvade judiskt skinn.

En liknande skämtsam avrättning anordnades i gamla staden - tyskarna beordrade gamla män att sätta på sig "tales" och "tfiln" och hålla en gudstjänst i gamla synagogan, där de skulle be Gud förlåta de synder som de hade begått mot tyskarna. Dörren till synagogan låstes och byggnaden stacks i brand. En tredje skämtsam avrättning genomförde tyskarna vid en kvarn. De grep några dussin kvinnor, befallde dem att klä av sig och förklarade för de olyckliga att de som kunde simma över till andra stranden. Floden är mycket bred vid kvarnen eftersom den är uppdämd med ett stendämme. De flesta kvinnorna drunknade innan de nått stranden. De som klarade sig över till västra stranden blev omedelbart tvingade att simma tillbaka.

Ett annat exempel på sådant tyskt "skämtlynne" är historien om gamle Aron Mazor, till yrket kosherslaktare, och hur han dog. En tysk officer plundrade Mazors bostad, gav order åt soldaterna att bära iväg med de saker som han valt ut, och stannade själv kvar tillsammans med två soldater för att roa sig - han hade hittat slaktarens stora kniv och fått klart för sig vad Mazor hade för yrke. "Jag vill se dig i arbete", sade han och befallde soldaterna att hämta dit grannkvinnans tre små barn.

Alla dessa tusentals människor kunde inte få in i sitt medvetande den enkla och fruktansvärda sanningen, att själva överheten, staten, uppmuntrade och godkände alla dessa "självsvåldiga" övergrepp, att judarna var ställda utanför lagen, att tortyr, våld, mord och mordbränder var något helt naturligt att tillämpa gentemot judarna och att det inte kunde vara på något annat sätt. Ingen av dem som förflyttades till ghettot anade emellertid att förflyttningen bara var ett första steg mot ett på förhand genomtänkt och i alla detaljer genomarbetat mord på samtliga 20 000 judar.

En invånare i Berditjev, en bokhållare, som hade gjort ett besök i ghettot hemma hos sin gode vän ingenjören Nuzjnyj, vilken före kriget hade arbetat på fabriken Progress, berättade att Nuzjnyjs fru grät och oroade sig mycket för att hennes tioårige son Garik inte skulle kunna fortsätta läsa i sin ryska skola till hösten.

Gamla läkare i Berditjev levde hela tiden på hoppet att Röda armén skulle komma tillbaka. Ett tag lät de sig tröstas av ett påstående, som någon av dem skulle ha hört i radion, att en not hade överlämnats till den tyska regeringen med krav om att övergreppen mot judarna skulle upphöra. Men samtidigt hade [sovjetiska] krigsfångar, som drivits hit av tyskarna från Lysaja Gora, börjat gräva fem djupa diken på en åker i närheten av flygfältet, där Gorodskajagatan slutar och landsvägen börjar som leder mot Romanovka...

Den 4 september, en vecka efter att ghettot inrättats, skickades 1 500 unga män ut på jordbruksarbete. Ungdomarna packade sina knyten med mat och bröd, tog farväl av sina föräldrar och gav sig iväg. Samma dag arkebuserades alla 1 500 mellan Lysaja Gora och byn Chazjina. Bödlarna lurade sina offer så listigt att ingen av de dödsdömda anade det mord som förberetts förrän i sista minuten. Det hade till och med antytts at de efter avslutat arbete skulle få ta med sig litet potatis hem till sina gamla föräldrar i ghettot. Och under de få dagar som de hade kvar att leva fick ingen av dem som var kvar i ghettot reda på något om det öde som drabbat ungdomarna. Den avrättningen fråntog ghettot så gott som alla unga män, kapabla att göra motstånd.

Förberedelserna för aktionen avslutades. Gropar grävdes i slutet av Brodskajagatan. Den 14 september kom förband ur ett SS-regemente till Berditjev och stadspolisen mobiliserades. Natten mellan den 14 och 15 omringades hela ghettoområdet av trupper. Klockan fyra på morgonen började SS-män och poliser på en given signal jaga ut dem på salutorget. Av det sätt som SS-männen uppförde sig på förstod folk att deras sista dag var kommen. Många av dem som inte kunde gå, skröpliga gamlingar och invalider, mördades av bödlarna redan i hemmet. Kvinnornas hemska skrik och barnens gråt väckte hela staden. Snart var salutorget fyllt av flera tusen människor.

Fyrahundra personer utvaldes, bland dem de äldre läkarna Tsugovar, Baraban, Liberman, den kvinnliga läkaren Blank, elektrikern och radiomontören Epelfeld, fotografen Nuzjnyj, skomakaren Milmeister, den gamle muraren Pekilis med sönerna Michel och Wulf, samt skräddare, skomakare, rörmokare och några frisörer, kända för sin yrkesskicklighet. Dessa utvalda yrkesmän fick ta med sig sina familjer.

Många av dem kunde inte hitta sina hustrur och barn som hade kommit bort i folkmassan. Enligt vad ögonvittnen berättar utspelade sig skakande scener: några försökte överrösta den upprörda folkmassan och ropade namnen på sina hustrur och barn, samtidigt som hundratals dödsdömda mödrar räckte fram sina egna söner och döttrar och bad dem att erkänna dem som sina egna och rädda dem från döden. "Ni kan ju ändå inte hitta era egna i den här trängseln!"

De första kpistsalvorna ljöd. Det är oklart om tyskarna hade ordant det så medvetet eller utan att tänka på det, men avrättningsplatsen låg bara 50-60 meter från vägen längs vilken de dödsdömda fördes. Kolonnen gick förbi "strupstocken", tusentals ögon såg hur de mördade föll omkull ... Sedan drevs människorna mot flyghangarerna där de fick vänta på sin tur, och därefter fick de återigen gå tillbaka till avrättningsplatsen, nu för att möta döden.

Hela dagen pågick denna ohyggliga slakt på oskydliga och hjälplösa, hela dagen rann blodet över den leriga, gula marken. Groparna var fulla av jord, lerjorden kunde inte ta emot det, blodet rann över groparnas kanter, stod i väldiga pölar på marken, rann i rännilar och samlades på lågt belägna ställen ... Bödlarnas stövlar var genomdränkta av blod.

Sen kommer Treblinka-kapitlet. Läs skiten.

2 kommentarer:

  1. Fy vad uppmuntrande läsning... :P

    Jobbar ni ihjäl er och läser depprimerande böcker nu för tiden eller?

    SvaraRadera
  2. Jo, typ. Men nu ska vi på fölsedagskalas! Familjehelg denna helgen, vi får höras.

    SvaraRadera