Liv och öde, Vasilij Grossman, del 2, kap 46

I mars la jag ut ett kapitel av Reporter i krig, om ni minns. Nu läser jag romanen Grossman skrev baserat på anteckningarna som sammanställdes i Reporter i krig: Liv och öde, lika fet som Krig och fred, men i en annan tid. I mars skrev jag av anteckningar om staden Berditjev, där hans mor levde och dödades; det följande är ett kapitel av flera som är baserade på anteckningar han gjorde med överlevare strax efter Treblinka befriades:

En storstad öppnade sig för resenärernas blickar. Dess västra utkanter förlorade sig i dimman. De mörka rökmolnen från de avlägsna fabriksskorsternarna blandades med dimman och barackernas schackbrädesmönster täcktes av dis och det kändes sällsamt med denna kombination av dimma och geometriskt räta barackgator.
I nordöst syntes ett högt, svartrött sken; det var som om den fuktiga hösthimlen rodnade när den värmdes. Ibland frigjordes en loj, smutsig, krälande låga ur den fuktiga gryningen.
Resenärerna kom ut på en stor öppen plats. Mitt ute på den stod tiotals människor uppe på en träestrad av det slag som brukar snickras upp vid folkfester. Det var en orkester. Orkestermedlemmarna var varandra olika som instrumenten de trakterade. Några av dem såg på kolonnen som närmade sig . En gråhårig man i ljus överrock sade någonting till dem och människorna på estraden grep sina instrument. Plötsligt lät det som om en fågel kvittrade, på en gång blygt och djärvt, och luften som var söndersliten av taggtråd och sirener och som stank av snusk och fet brandlukt fylldes av musik. Det var som om solen hade utlöst ett oerhört, varmt, zigenskt sommarregn som störtade skimrande till marken.
Människor i läger, människor i fängelse, människor som lämnat fängelser och människor som ska dö vet vilken förmåga att skaka musiken har.
Ingen upplever musiken så som människor som har suttit i läger och fängelse och går mot döden.
Musiken som rör vid den undergångsdömde pånyttföder inte tankar eller förhoppningar utan bara den blinda, genomsyrande känslan av livets under. Allt tycks förvandlat och förenat; allt som skingras, hemmet, freden, barndomen, resan, hjuldunket, törsten, skräcken likaväl som denna stad i dimman och denna dunkelt röda gryning, allt detta förenas plötsligt - men inte i minnet, inte som en synbild, utan i den blinda, heta, plågande känslan av att livet är slut. Här i skenet från ugnarna på lägerplatsen kände människorna att livet är någonting mer än lycka - det är ju sorg också. Frihet är inte bara en välsignelse. Friheten är svår, ibland är den också sorgerik - den är livet.
Musiken hade lyckats uttrycka den sista chocken som i sitt blinda djup förenade allt man genomlevt i livet, dess sorg och glädje i förening med denna dimmiga morgon och gryningen ovanför. Men kanske var det inte så. Kanske var musiken bara en nyckel till de mänskliga känslorna, den öppnade människans själ i detta skrämmande ögonblick men den genomsyrade henne inte.
Det händer ju att en barnvisa får en gamling att börja gråta. Men det är inte själva visan han gråter åt, det är bara en nyckel till vad själen har funnit.
Medan kolonnen långsamt beskrev en halvcirkel på torget kom en krämfärgad bil farande genom lägergrindarna. Ur den steg en SS-officer i glasögon och uniformskappa med pälskrage, han viftade otåligt och dirigenten som följde honom med blicken gjorde plötsligt en desperat gest - han sänkte händerna och musiken avbröts.
Kommandoropet "halt" ekade flera gånger.
Officeren inspekterade leden. Han pekade och mannen som ledde kolonnen kallade fram de människor han pekat på. Officeren betraktade dem likgiltigt och för att inte störa honom i hans funderingar frågade kolonnföraren med låg röst:
- Ålder? Yrke?
De utvalda var ett trettiotal personer.
En fråga sändes vidare genom leden:
- Läkare, kirurger?
Men ingen reagerade på frågan.
- Läkare, kirurger stiger fram!
Åter tystnad
Officeren gick bort mot sin bil. Han hade mist intresset för de omkring tusen människor som stod på torget.
De utvalda ställdes upp i rader om fem och fem med ansiktet mot banderollen över lägergrindarna: ARBEIT MACHT FREI! - Arbete befriar!
Ett litet barn började gråta, kvinnor skrek vilt och skärande. De utvalda stod tysta med sänkta huvuden.
På vilket sätt skildrar man hur det känns att släppa hustruns hand och en sista gång betrakta hennes älskade ansikte? Hur ska man kunna leva vidare med det obarmhärtiga minnet av att ens ögon blundade under bråkdelen av en sekund i det tysta avskedets stund - blundade för att dölja glädjen över att man själv fått behålla livhanken?
På vilket sätt kan man dränka minnet av hur hustrun räckte mannen ett litet knyte som innehöll vigselringen och några skorp- och sockerbitar? Kan man verkligen leva och se ljusskenet flamma upp med ny styrka på himlen när det som brinner är de händer man har kysst, de ögon som har varit ens glädje, det hår vars doft man känt i mörkret; kan man verkligen leva när det som brinner är ens barn, ens hustru, ens mor? Kan man efter detta verkligen tigga sig till en plats närmare kaminen i baracken, kan man sträcka fram skålen mot sleven som häller en liter grå sörja i den, kan man laga skosulan som har lossnat? Kan man verkligen arbeta med spettet och andas och dricka vatten när öronen genljuder av ens barns skrik och ens mors klagorop?
De som beviljas rätten att existera drevs bort mot lägergrindarna. De uppfattade skrik - det var de själva som skrek och slet upp sina skjortlinningar. En ny tillvaro trädde dem till mötes: högspänd taggtråd, betongtorn med kulsprutor och baracker; flickor och kvinnor med bleka ansikten betraktade dem genom taggtråden; med röda, gula och mörkblå lappar på ryggen marscherade människor i arbetskolonner.
Orkestern började åter spela. De som valts ut till lägerarbete gick in i staden som hade byggts i ett träsk. I dyster stumhet trängde det mörka vattnet fram mellan de slemmiga betongplattorna och de tunga stenbumlingarna. Vattnet var svart- och rödaktigt och stank och i det flöt tussar av grönt kemiskt skum och nedsölade tygtrasor och blodiga slamsor frång lägrets operationssalar. Vattnet rann under lägret och ut på marken för att sedan åter rinna under jord. Men det rann, i detta bittra lägervatten fanns både havsvåg och morgondagg levande.
Men de dömda gick döden till mötes.