Teknikens triumfer

Teknikens triumfer
Originally uploaded by Joffemannen.

Liv och öde, Vasilij Grossman, del 2, kap 46

I mars la jag ut ett kapitel av Reporter i krig, om ni minns. Nu läser jag romanen Grossman skrev baserat på anteckningarna som sammanställdes i Reporter i krig: Liv och öde, lika fet som Krig och fred, men i en annan tid. I mars skrev jag av anteckningar om staden Berditjev, där hans mor levde och dödades; det följande är ett kapitel av flera som är baserade på anteckningar han gjorde med överlevare strax efter Treblinka befriades:

En storstad öppnade sig för resenärernas blickar. Dess västra utkanter förlorade sig i dimman. De mörka rökmolnen från de avlägsna fabriksskorsternarna blandades med dimman och barackernas schackbrädesmönster täcktes av dis och det kändes sällsamt med denna kombination av dimma och geometriskt räta barackgator.
I nordöst syntes ett högt, svartrött sken; det var som om den fuktiga hösthimlen rodnade när den värmdes. Ibland frigjordes en loj, smutsig, krälande låga ur den fuktiga gryningen.
Resenärerna kom ut på en stor öppen plats. Mitt ute på den stod tiotals människor uppe på en träestrad av det slag som brukar snickras upp vid folkfester. Det var en orkester. Orkestermedlemmarna var varandra olika som instrumenten de trakterade. Några av dem såg på kolonnen som närmade sig . En gråhårig man i ljus överrock sade någonting till dem och människorna på estraden grep sina instrument. Plötsligt lät det som om en fågel kvittrade, på en gång blygt och djärvt, och luften som var söndersliten av taggtråd och sirener och som stank av snusk och fet brandlukt fylldes av musik. Det var som om solen hade utlöst ett oerhört, varmt, zigenskt sommarregn som störtade skimrande till marken.
Människor i läger, människor i fängelse, människor som lämnat fängelser och människor som ska dö vet vilken förmåga att skaka musiken har.
Ingen upplever musiken så som människor som har suttit i läger och fängelse och går mot döden.
Musiken som rör vid den undergångsdömde pånyttföder inte tankar eller förhoppningar utan bara den blinda, genomsyrande känslan av livets under. Allt tycks förvandlat och förenat; allt som skingras, hemmet, freden, barndomen, resan, hjuldunket, törsten, skräcken likaväl som denna stad i dimman och denna dunkelt röda gryning, allt detta förenas plötsligt - men inte i minnet, inte som en synbild, utan i den blinda, heta, plågande känslan av att livet är slut. Här i skenet från ugnarna på lägerplatsen kände människorna att livet är någonting mer än lycka - det är ju sorg också. Frihet är inte bara en välsignelse. Friheten är svår, ibland är den också sorgerik - den är livet.
Musiken hade lyckats uttrycka den sista chocken som i sitt blinda djup förenade allt man genomlevt i livet, dess sorg och glädje i förening med denna dimmiga morgon och gryningen ovanför. Men kanske var det inte så. Kanske var musiken bara en nyckel till de mänskliga känslorna, den öppnade människans själ i detta skrämmande ögonblick men den genomsyrade henne inte.
Det händer ju att en barnvisa får en gamling att börja gråta. Men det är inte själva visan han gråter åt, det är bara en nyckel till vad själen har funnit.
Medan kolonnen långsamt beskrev en halvcirkel på torget kom en krämfärgad bil farande genom lägergrindarna. Ur den steg en SS-officer i glasögon och uniformskappa med pälskrage, han viftade otåligt och dirigenten som följde honom med blicken gjorde plötsligt en desperat gest - han sänkte händerna och musiken avbröts.
Kommandoropet "halt" ekade flera gånger.
Officeren inspekterade leden. Han pekade och mannen som ledde kolonnen kallade fram de människor han pekat på. Officeren betraktade dem likgiltigt och för att inte störa honom i hans funderingar frågade kolonnföraren med låg röst:
- Ålder? Yrke?
De utvalda var ett trettiotal personer.
En fråga sändes vidare genom leden:
- Läkare, kirurger?
Men ingen reagerade på frågan.
- Läkare, kirurger stiger fram!
Åter tystnad
Officeren gick bort mot sin bil. Han hade mist intresset för de omkring tusen människor som stod på torget.
De utvalda ställdes upp i rader om fem och fem med ansiktet mot banderollen över lägergrindarna: ARBEIT MACHT FREI! - Arbete befriar!
Ett litet barn började gråta, kvinnor skrek vilt och skärande. De utvalda stod tysta med sänkta huvuden.
På vilket sätt skildrar man hur det känns att släppa hustruns hand och en sista gång betrakta hennes älskade ansikte? Hur ska man kunna leva vidare med det obarmhärtiga minnet av att ens ögon blundade under bråkdelen av en sekund i det tysta avskedets stund - blundade för att dölja glädjen över att man själv fått behålla livhanken?
På vilket sätt kan man dränka minnet av hur hustrun räckte mannen ett litet knyte som innehöll vigselringen och några skorp- och sockerbitar? Kan man verkligen leva och se ljusskenet flamma upp med ny styrka på himlen när det som brinner är de händer man har kysst, de ögon som har varit ens glädje, det hår vars doft man känt i mörkret; kan man verkligen leva när det som brinner är ens barn, ens hustru, ens mor? Kan man efter detta verkligen tigga sig till en plats närmare kaminen i baracken, kan man sträcka fram skålen mot sleven som häller en liter grå sörja i den, kan man laga skosulan som har lossnat? Kan man verkligen arbeta med spettet och andas och dricka vatten när öronen genljuder av ens barns skrik och ens mors klagorop?
De som beviljas rätten att existera drevs bort mot lägergrindarna. De uppfattade skrik - det var de själva som skrek och slet upp sina skjortlinningar. En ny tillvaro trädde dem till mötes: högspänd taggtråd, betongtorn med kulsprutor och baracker; flickor och kvinnor med bleka ansikten betraktade dem genom taggtråden; med röda, gula och mörkblå lappar på ryggen marscherade människor i arbetskolonner.
Orkestern började åter spela. De som valts ut till lägerarbete gick in i staden som hade byggts i ett träsk. I dyster stumhet trängde det mörka vattnet fram mellan de slemmiga betongplattorna och de tunga stenbumlingarna. Vattnet var svart- och rödaktigt och stank och i det flöt tussar av grönt kemiskt skum och nedsölade tygtrasor och blodiga slamsor frång lägrets operationssalar. Vattnet rann under lägret och ut på marken för att sedan åter rinna under jord. Men det rann, i detta bittra lägervatten fanns både havsvåg och morgondagg levande.
Men de dömda gick döden till mötes.

Slaktplats Berditjev

Antony Beevor har i Reporter i krig sammanställt anteckningar, brev och artiklar skrivna av reportern Vasilij Grossman på östfronten under andra världskriget. Berditjev är den stad i Ukraina där Grossmans judiska mor blev kvar, och jag var tvungen skriva av några sidor anteckningar:

Tyskarnas ankomst till Berditjev var plötslig: tyska stridsvagnstrupper bröt fram mot staden och bara en tredjedel av den judiska befolkningen hann evakueras. Tyskarna gick in i staden måndagen den 7 juli, klockan sju på kvällen. Soldaterna skrek "Jude kaputt!" från bilarna och viftade med armarna. De visste att nästan hela den judiska befolkningen var kvar i staden.

Snickaren Hirsch Giterman, som flydde från Berditjev på ockupationens sjätte dag, berättade för mig om tyskarnas första förbrytelser mot judarna. Tyska soldater hade jagat ut en grupp människor ur deras lägenheter på Bolsjaja Zjitomirskaja, Malaja Zjitomirskaja och Steinovskaja. Alla de gatorna ansluter till landsvägen mot Zjitomir, där läderfabriken ligger. Människorna fördes till garveriet på fabriken och tvingades hoppa ner i väldiga gropar, fyllda med frätande garvningsextrakt. De som gjorde motstånd sköts, och deras kroppar kastades också i groparna. Tyskarna som deltog i avrättningen tyckte den var lustig: de garvade judiskt skinn.

En liknande skämtsam avrättning anordnades i gamla staden - tyskarna beordrade gamla män att sätta på sig "tales" och "tfiln" och hålla en gudstjänst i gamla synagogan, där de skulle be Gud förlåta de synder som de hade begått mot tyskarna. Dörren till synagogan låstes och byggnaden stacks i brand. En tredje skämtsam avrättning genomförde tyskarna vid en kvarn. De grep några dussin kvinnor, befallde dem att klä av sig och förklarade för de olyckliga att de som kunde simma över till andra stranden. Floden är mycket bred vid kvarnen eftersom den är uppdämd med ett stendämme. De flesta kvinnorna drunknade innan de nått stranden. De som klarade sig över till västra stranden blev omedelbart tvingade att simma tillbaka.

Ett annat exempel på sådant tyskt "skämtlynne" är historien om gamle Aron Mazor, till yrket kosherslaktare, och hur han dog. En tysk officer plundrade Mazors bostad, gav order åt soldaterna att bära iväg med de saker som han valt ut, och stannade själv kvar tillsammans med två soldater för att roa sig - han hade hittat slaktarens stora kniv och fått klart för sig vad Mazor hade för yrke. "Jag vill se dig i arbete", sade han och befallde soldaterna att hämta dit grannkvinnans tre små barn.

Alla dessa tusentals människor kunde inte få in i sitt medvetande den enkla och fruktansvärda sanningen, att själva överheten, staten, uppmuntrade och godkände alla dessa "självsvåldiga" övergrepp, att judarna var ställda utanför lagen, att tortyr, våld, mord och mordbränder var något helt naturligt att tillämpa gentemot judarna och att det inte kunde vara på något annat sätt. Ingen av dem som förflyttades till ghettot anade emellertid att förflyttningen bara var ett första steg mot ett på förhand genomtänkt och i alla detaljer genomarbetat mord på samtliga 20 000 judar.

En invånare i Berditjev, en bokhållare, som hade gjort ett besök i ghettot hemma hos sin gode vän ingenjören Nuzjnyj, vilken före kriget hade arbetat på fabriken Progress, berättade att Nuzjnyjs fru grät och oroade sig mycket för att hennes tioårige son Garik inte skulle kunna fortsätta läsa i sin ryska skola till hösten.

Gamla läkare i Berditjev levde hela tiden på hoppet att Röda armén skulle komma tillbaka. Ett tag lät de sig tröstas av ett påstående, som någon av dem skulle ha hört i radion, att en not hade överlämnats till den tyska regeringen med krav om att övergreppen mot judarna skulle upphöra. Men samtidigt hade [sovjetiska] krigsfångar, som drivits hit av tyskarna från Lysaja Gora, börjat gräva fem djupa diken på en åker i närheten av flygfältet, där Gorodskajagatan slutar och landsvägen börjar som leder mot Romanovka...

Den 4 september, en vecka efter att ghettot inrättats, skickades 1 500 unga män ut på jordbruksarbete. Ungdomarna packade sina knyten med mat och bröd, tog farväl av sina föräldrar och gav sig iväg. Samma dag arkebuserades alla 1 500 mellan Lysaja Gora och byn Chazjina. Bödlarna lurade sina offer så listigt att ingen av de dödsdömda anade det mord som förberetts förrän i sista minuten. Det hade till och med antytts at de efter avslutat arbete skulle få ta med sig litet potatis hem till sina gamla föräldrar i ghettot. Och under de få dagar som de hade kvar att leva fick ingen av dem som var kvar i ghettot reda på något om det öde som drabbat ungdomarna. Den avrättningen fråntog ghettot så gott som alla unga män, kapabla att göra motstånd.

Förberedelserna för aktionen avslutades. Gropar grävdes i slutet av Brodskajagatan. Den 14 september kom förband ur ett SS-regemente till Berditjev och stadspolisen mobiliserades. Natten mellan den 14 och 15 omringades hela ghettoområdet av trupper. Klockan fyra på morgonen började SS-män och poliser på en given signal jaga ut dem på salutorget. Av det sätt som SS-männen uppförde sig på förstod folk att deras sista dag var kommen. Många av dem som inte kunde gå, skröpliga gamlingar och invalider, mördades av bödlarna redan i hemmet. Kvinnornas hemska skrik och barnens gråt väckte hela staden. Snart var salutorget fyllt av flera tusen människor.

Fyrahundra personer utvaldes, bland dem de äldre läkarna Tsugovar, Baraban, Liberman, den kvinnliga läkaren Blank, elektrikern och radiomontören Epelfeld, fotografen Nuzjnyj, skomakaren Milmeister, den gamle muraren Pekilis med sönerna Michel och Wulf, samt skräddare, skomakare, rörmokare och några frisörer, kända för sin yrkesskicklighet. Dessa utvalda yrkesmän fick ta med sig sina familjer.

Många av dem kunde inte hitta sina hustrur och barn som hade kommit bort i folkmassan. Enligt vad ögonvittnen berättar utspelade sig skakande scener: några försökte överrösta den upprörda folkmassan och ropade namnen på sina hustrur och barn, samtidigt som hundratals dödsdömda mödrar räckte fram sina egna söner och döttrar och bad dem att erkänna dem som sina egna och rädda dem från döden. "Ni kan ju ändå inte hitta era egna i den här trängseln!"

De första kpistsalvorna ljöd. Det är oklart om tyskarna hade ordant det så medvetet eller utan att tänka på det, men avrättningsplatsen låg bara 50-60 meter från vägen längs vilken de dödsdömda fördes. Kolonnen gick förbi "strupstocken", tusentals ögon såg hur de mördade föll omkull ... Sedan drevs människorna mot flyghangarerna där de fick vänta på sin tur, och därefter fick de återigen gå tillbaka till avrättningsplatsen, nu för att möta döden.

Hela dagen pågick denna ohyggliga slakt på oskydliga och hjälplösa, hela dagen rann blodet över den leriga, gula marken. Groparna var fulla av jord, lerjorden kunde inte ta emot det, blodet rann över groparnas kanter, stod i väldiga pölar på marken, rann i rännilar och samlades på lågt belägna ställen ... Bödlarnas stövlar var genomdränkta av blod.

Sen kommer Treblinka-kapitlet. Läs skiten.

Dålig start

Dålig start
Originally uploaded by Joffemannen.

Pengarna försvann ju under helgerna, så man önskar man kunde snåla ett tag nu. Men efter storfesten var lägenheten upp och ner, och TVn har börjat glappa. När vi äntligen lyckades betala räkningarna kom det in en bokklubbsbok jag glömt avbeställa. Dan efter hade bilen gett upp, fick skaffa batteriladdare och är fortfarande inte säker på att det hjälper. Och i torsdags fick man denna skärmen när man startade om datorn. Dags för ny hårddisk?

SMB

SMB
Originally uploaded by Joffemannen.

lö 2007-11-24 20:13 20071124(002) Första beställningen från senaste bokklubben för nördar

Mailer

Efter lördagens gåsmiddag kunde jag inte ta till mig Agheds dödsruna över Mailer. Och eftersom dagens Sydsvenskan frontar att vi maskar 1,5 h/dag så får jag vänta med att läsa den till jag kommer hem. Men Aftonbladets läste jag, kortare och mer lättsmält, perfekt för jobbsurf. Frågan är vilken Mailer man ska ta tag i.

Skriv på för En Bok För Alla

Jag stoltserar med min lady-bag från En Bok För Allas monter på Bokmässan, alltså har jag skrivit på:
http://www.namninsamling.com/site/get.asp?barnboken

Gör det ni med!

En nöjd man

En nöjd man
Originally uploaded by Joffemannen.

lö 2007-09-29 17:10 20070929(005)

Bokmässa

Bokmässa
Originally uploaded by Joffemannen.

lö 2007-09-29 15:03 20070929 Torgny Lindgren är söt

Att läsa

Att läsa
Originally uploaded by Joffemannen.

on 2007-09-12 20:17 20070912(001)

Fredagen den 13:e

Så jag vågar inte skriva nån haiku. Tågsättet (wikipedia, logistiker och järnvägare stavar såhär, 14 200 träffar på google, modelljärnvägsbyggare skriver tågset, 15 700 träffar) som inte går vidare till Göteborg, utan bara går hit till Helsingborg dog redan i Lund. Istf sittplats i tyst avdelning fick jag luta mig mot en papperskorg i boskapsvagnen och försöka inte somna till Pamuks Snö. Tåget blev inte ens 20 minuter sent så man hade kunnat kräva Skånetrafiken på en dags resande, och väl framme på jobbet har kaffemaskinen lagt av. För att toppa upp med olyckor, nya stadion ska heta Swedbank Arena. Hoppas resten av dagen går smidigare, ska ju bli hårdrock på KB ikväll. Söndag spelar dessutom Lillasyster på Debaser After Church. Man måste ju aktivera sig det lilla man kan på sommaren.