My Indian is arriving

Ok, 1 1/2 vecka utan att skriva nått. Things have changed. Hur komma igång med bloggandet igen? Ja, var jag nånsin en bloggare? Jag var ju massmailkillen, men som sagt, saker har ändrats. Men låt oss börja med lite metabloggande, även en god dagboksanteckning börjar ju med "Kära dagbok:"

Så vad kan man skriva i en blogg, jämfört med ett massmail till grabbarna? I mailet skrev jag allt. The truth, the whole truth, and then some. Och så blev det dessutom en ton som var ämnad för grabbarna. Hmm, har alltid vatt dålig på detdär med tjejkompisar. Nåiallafall - att fylla en blogg med vardagligheter från Phnom Penh, inte samma sak som att, ja, vaffan var det jag gjorde i domdär mailen? Kanske får läsa igenom dem och hitta tillbaka. Och om vi skiter i stilen, om vi kollar innehåll, så hade jag en mkt givande diskussion med min kollega Stew idag, på verandan till vårt kontor, tillika hans bostad, och tillika min övernattningslägenhet (har ju hela 15 minuters promenad hem, så ibland orkar man inte). Typ om relationer, och vänners relationer, hur andra ser på ens egen relation, hur svårt det kan vara att sätta sig in i nån annans situation och därigenom försöka ge goda råd som bara är så jävla fel att man blir förbannad. Ja, viktiga saker, baserat på ämnet fruntimmer då. Men han avslutar med "but this discussion is entirely confidential, right?"

Joffe, som vi minns honom från gamla massmail som

• Rock i sydöst
• Bintanglinnen och thaiboxning
• Ska man vara lite försiktigare
• Laga tfn i Kambodja
• Ena katastrofhelgen efter den andra i PPN
• Och värre blir det, även om man inte håller sig till Phnom Penh
• Halt flygluffare i sydostasien del I till III
• ... osv osv

hade ju gått igenom diskussionen med detaljer, uppgifter från taxeringskalender, och moderns namn som ogift på samtliga inblandade. Se, till och med när jag listar rubrikerna på mina gamla mail så resulterar det i självcensur. Varför detta då? Varför skriver jag inte ett grabbmail istället då? Jo, jag hittade kärleken. Och då går det inte ihop längre. Vad vill grabbarna höra om min lycka? Hur glad blir min käresta om jag skryter för världen om detaljerna i denna lycka? Som jag vill göra nu. Och då, för 3-6 månader sen, då kunde jag ju se till att få terapin från domdär tre terapikvinnorna i den kambodjanska expat-umgängeskretsen. Nu är även det ogörligt: den ena - som känner oss båda - är för nära relationen, den andra är svartsjuk och den tredje skapar svartsjuka.

Ja, till och med det självcensurerade kryptiska jag skrivit ovan är på dendär "tunna röda linjen" att jag inte riktigt vet om jag är bekväm med att lägga det på en blogg. Så jag måste hitta ny form, nya ämnen. Svårt. Alltså blir första blogganteckningen bara metabloggande. Men så hade jag ju en rubrik på skiten? "My Indian is arriving"? Nej, det får ni i nästa, måste ge mig själv anledning att blogga oftare, måste publicera. Dags trycka på Publish Post och tömma poolen på tok för tidigt en lördag när man hålls uppe av Royal-D, Codalgin, det faktum att kroppen knappt börjat förbränna gårdagens alkoholintag och främst av allt - kärlek! Men vem fan vill läsa denhär skiten? Publish Post